Jag har ju alltid tidigare sagt (domderat med) att jag endast springer i dessa två situationer:

1. Jag blir jagad
2. Jag har bråttom till bussen

Idag lägger jag till följande:

3. När det är -22 grader utomhus!

Trots dunjackor, halsdukar, fluffiga skor och mössor trängde sig kylan in
i benmärgen när jag och Martin vandrade till coop i mörkret.
Jag köpte en mango (som visade sig vara värd besväret).
på hemvägen blev kylan dock en aning för påträngande och sminken (huuuuur?) började rinna av.
Det fanns inte mycket att göra förutom att lägga in en högre växel och galoppera hela vägen hem.
När vägen kändes som svårast och jag inte haft känsel i låren på flera minuter och tänkte,
"nu kan det inte bli värre" så kom jag faktiskt att tänka på EN sak som skulle kunna höja plågorna till
rekordhöjder! Tänk... att bli biten i låret (som knappt har nån känsel) av en galen, skadeskjuten VARG!
Ryyyyyyyyyyyys!
Jag spring vidare och nästan njöt...

Nu ska jag snart njuta av lite ihopskrapad dip och morötter till någon halvkass film som jag säkert
redan sett femtielva gånger! Lovely!