Det är verkligen med blandade känslor som jag återvänder
till den här byhålan några gånger om året.
Jag känner inte en människa här längre förutom mina föräldar.
Det är mysigt att åka hit. Eftersom det blir så sällan är stämningen lite festlig!

Så fort jag kliver innanför tröskeln hos mor eller far blir jag dock på en sekund
ilsken tonåring igen som helst tjurar med mobilen fasttejpad i handen eller
springer mellan rummen av all rastlöshet, mumlandes "ååh inget att gööööraaaa".
Mycket märkligt ändå för jag utövar ju inte så fantastiskt många aktiviteter när
jag är hemma heller. Fast oj! Jag har ju faktiskt inget hem heller för tillfället.
Kan jag då kalla mig hemlös?

När jag har anlänt med bussen och spridit ut mina saker hos någon av ovanstående personer
så vill jag helst inte lämna boningen föränn det är dags att åka hem igen.
Exempel på detta:

E- NEEEEJ! Vi har ju ingen sirap! Springer du och köper?
T - Aldrig!!! Vill absolut inte gå ut igen!
E- Inte jag heller! Jag gör vad som helst för att slippa!
T- Jag med!
- ser mig omkring i köket som är dingnande av mat och grejor från vårt julstök-
E - JAG DISKAR ALLT OM DU GÅR?!
(Ser mig omkring igen. Är det värt det?)
T - Okej då!

6 minuter senare

T - Flåååås! Åh vad skönt att vara tillbaka! Huu! Jag träffade NNNNN och MMMMM!

Det var alltså helt klart värt att diska tre plåtar med halvt fastbrända vegodolmar, två stekpannor
och oräkneligt antal skedar och skålar!



/Evelina